Nu är den verkligen här, tidens stora karusell har satts i rullning. Nu har det börjat och det kommer aldrig att sluta. För första gången har jag märkt döden. Den kom inatt, den fick mig att gråta hela morgonen, innan allt återgick till det normala och det var dags att damsuga, packa inför avresan på onsdag.
Förundrad över hur det rinner av en så fort, så kommer känslan åter igen och igen. Att man tar sig samman.
Ett foto, en röd ros
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar